Sprit på fabriken - artikel 6
Föregående artikel i serien om Hörnefors Sulftifabrik fick den fåniga titeln ”Balen på magasinet – full rulle”. Titeln antyder festligheter, inklusive sprit. Sprit fanns det gott om på Fabriken, en sprit man inte drack. Vi ska här titta närmare på denna detalj. Bilderna har sin grund i Angerd Karlsson som dokumenterade Sulfitfabriken just innan den lades ned, 1982. Om Angerds bedrift kan man läsa om i artikel 1 i denna serie.
Bild 1. Jäskar i spritfabriken.
Uttryck som ”träsprit” eller ”planksprit” är omgärdade av språkförbistring. Ord som ”kemisk sprit" är ju lika dumt som ”potatissprit”. Sprit är ju kemisk, i detta fall etylalkohol/etanol. Uttrycket ”sulfitsprit” är mer talande, vilket denna artikel handlar om.
Ordet ”träsprit” syftar på den giftiga metylalkoholen/metanol. Men, uttrycket har även beröring med den sprit som tillverkades vid landets sulfitfabriker. Man kan urskilja några möjliga förklaringar. Å ena sidan är det lätt att föreställa sig sprit ur trämassa såsom just ”träsprit”. Å andra sidan denaturerades spriten vid sulfitfabrikerna, och för detta syfte tillsattes bland annat metanol. Å det tredje användes ordet för att förleda och varna, att inte dricka sulfitspriten. Sulfitspriten utgjordes av finaste etanol, lika ren som ”potatisspriten” eller ”spannmålsspriten”.
Bild 2. Bottenvåningen i spritfabriken, är tron att vi ser i denna bild. Jäskar av trä.
I kemiska termer har sulfitspriten sin grund i hemicellulosor. Träfiber utgörs av cellulosa, en lång sockermolekyl. Sulfitprocessen syftade till renad cellulosa, men ett visst sönderfall till kortare molekyler förekom – hemicellulosor. Man kan även spekulera i mån det i trädets syntes av cellulosa fanns ”ofullständiga molekyler” som föll ut i processen, med reservation för skribentens egna fantasier. Hänvisning sker till nätet där man kan läsa mer om sulfitsprit. I korthet kan sägas att hemicellulosorna kom sig av en bristande träåtervinning i processen. Utbudet av hemicellulosor i restluten minskade allt eftersom tekniken förfinades, och till följd av modern kemikaliåtervinning.
Bild 3. En bild från spritfabriken. Man kan förmoda att glasdetaljerna har med produktkontroll att göra. Själva destillationskolonnerna utgjordes av stora installationer.
Sulfitspriten utvanns således genom jäsning. Jäsningen skedde i stora jäskar vilka ses i bild 1 och 2, bilder som för tankarna till vilket gammalt bryggeri eller vingård som helst. Man kan läsa sig till att alkoholkoncentrationen inte nådde mycket längre än till 1%. Därefter destillerades ”mäsken” för att utvinna etanol.
En stor volym mäsk skulle kokas vilket låter skrymmande. Detta skedde i en så kallad kontinuerlig destillation. Denna process kräver inte något gigantiskt kok-kärl. Om man bortser från diverse tillverkning av whiskey och andra sofistikerade spritdrycker så är den kontinuerliga destillationen allenarådande. Förångad etanol kondenserades i en serie av höga kolonner vilka inrymdes i en hög byggnad som vi tror oss se i bild 4. Denna uppgift baserar sig på Rune Öström, Becken-Webbens återkommande konsult från Rosersberg/Håknäs.
Bild 4. En bild från Hörnefors Sulfitfabrik på 1940-talet. I bakgrunden kan en hög byggnad beskådas, tron är att denna döljer fabrikens destillationsanläggning för sprit. Hörneåfotografen Algot Engström torde ha tagit bilden, men bilden är hämtad ur Lennart Engströms arkiv. Lennart (skribentens far) ses längst till vänster i bild, under sommarjobb i ungdomen. Efter studier fortsatte han som konstruktör vid Tele i Nynäshamn, bland annat engagerad med att ta fram den idag nostalgiska telefonen ”Kobra”. Därefter övergick han till personalfrågor, som statlig förhandlare. Med bas vid dåtida FFV i Eskilstuna slet han ned både bilar och sig själv genom ständiga resor till Statens Avtalsverk utmed Slottsbacken i Stockholm. Detta har ju föga med sulfitsprit att göra.
När man försöker sätta sig in i sulfitsprit ramlar man minst 100 år tillbaka i tiden. Efter utveckling och forskning började spriten produceras 1909 vid sulfitfabriken i Skutskär (söder om Gälve). Samtidigt skedde utveckling i Tyskland, men även vid det närbelägna Köpmanholmen (söder om Örnsköldsvik). Teknik och patent korsade om varandra. Tydligt fanns en pol runt Skutskär, inklusive fabrikerna i Bergvik och Kvarnsveden. I den norra polen ingick Hörnefors. Den fortfarande rykande fabriken i närbelägna Domsjö tycks vara en av mycket få fabriker i världen som fortsättningsvis producerar sprit.
Det är en mycket intressant läsning om sprittillverkning. Vi refererar här till en publicerad historia som tycks ha koppling till dagens Domsjö med titeln:”Från avfall till möjligheter – sulfitspriten i början av 1900-talet”. Denna text verkar i sin tur ha sin grund i professorn i idéhistoria, Bo Sundin, vid Umeå Universitet. Man förstår att dynamiken kring sulfitspriten hade både politiska och ekonomiska fallgropar, och militära stegar att klättra på. Under 1910-talet började landets sulfitfabriker producera finaste sprit, lika ren och drickbar som ”potatisspriten”. Detta flöde av sprit var oroande för nykterhetsivrarna, och frågan blev politisk. Samma politik lyfte sedan fram spriten under första världskriget. Dels behövde man äta, snarare än dricka, all den potatis och spannmål som producerades inom landet, dels insåg man att etanol var ett utmärkt drivmedel.
Bild 5. Cisterner, vilka möjligen innehåller sulfitsprit. Angerd Karlsson hade sorterat in bilden under rubriken ”spritfabriken”. På baksidan av fotot säjs dock ”kokarna, från söder till norr å mellanvåning”. Kanske ser vi istället massakokarna, i syrafast rostfritt stål. I så fall skulle denna bild ha platsat i artikel no:2, om sulfitprocessen, men, vi får här leka med tanken att cisternerna innehåller sprit.
Sulfitspriten fick således drickas med början under första världskriget. ”Reimersholms Akvavit” och ”Gamla Norrland Akvavit” omnämns. Idag ses mängder av bilar som skryter med ”flexifuel”, och etanol blandas med bensin i olika grad. Detta är historia. År 1918 bildades företaget ”AB Spritmotor” och etanolen drev många svenska fordon under kriget. Under 1920-talet kunde man köra bil på ”Lättbentyl”, ett bränsle som innehöll 25% sulfitsprit. Konceptet brann formligen upp i konkurrens med den billiga oljan.
Omkring år 1917 förstatligas sprithanteringen inom landet. Detta hade nog olika skäl, kanske mest i fråga om kontroll av spritdrycker men även drivmedelsfrågan under kriget. Fenomenet och oron med en närmast obegränsad spritproduktion vid landets massafabriker torde även ha bidragit. Folkomröstningen 1922 och motboken har berörts i en annan artikel på Becken-Webben. Staten hade kontrollörer vid massafabrikernas spritkolonner, och i Hörnefors jobbade Ossian Gradin. Om Ossian berättade Rune Öström i historien om ungdomsminnen från fabriken på 1950-talet. Som parentes i denna sulfitspritsartikel kan sägas att Ossians dotter, Anita Gradin är en känd tidigare politiker. Anita sällar sig till gruppen som bidragit till att sätta Hörnefors på kartan.
Bild 6. Reparatör Bernt Nordstedt ses till vänster. Till höger ses ”köraren” och ”destillatören” Gösta Grönlund. Man kan undra om Gösta borde ha hetat ”Grönstedt” istället (och producerat cognac).
Eftersom sulfitmetoden dominerade under 1900-talets första hälft, och allt fler industrier insåg ekonomin i att tillverka sprit uppstod en överetablering. Till skillnad från sulfitprocessen finns ingen motsvarande sulfatsprit. Sulfatets svartlut innehåller rester av sulfidjoner som ”förgiftar” jästbakterierna. När sulfatmassa ändå diskuteras kan nämnas att just denna detalj blev sulfitfabrikernas akilleshäl. Sulfatets restlut kunde brännas i sodapannan, en uppfinning av kanadensaren Tomlinson på 1920-talet. Denna förbränning alstrade nödvändig värme för övriga processer och dessutom kunde kemikalierna återvinnas. Sulfitfabrikerna fick istället roa sig med sprit. Miljöprocessen var redan igång på 1910-talet då sulfitens restlut pumpades ut i havet, en metod som ganska snart förbjöds. Till detta kom ekonomiska nackdelar med att kemikalierna var svåra att återvinna, i synnerhet vid de fabriker som nyttjade kalcium som bas, såsom skedde i Hörnefors.
Efter 1900-talets ”sulfitdöd” är fabriken i Domsjö en av mycket få i världen som producerar etanol, med varierande framgång i konkurrens med en olja som trots sitt pris är tämligen billig. Dessutom ses konkurrens i relation till jäsning av jordbruksprodukter. Om ”energikrisen” kommit lite tidigare, eller om första och andra världskriget fortsatt in i våra dagar hade nog sulfitspriten varit betydligt mer kommersiell, och Hörnefors Sulfitfabrik hade varit en vinstmaskin. Om man nödvändigtvis ska välja mellan ett fortsatt världskrig och Hörneforsfabrikens nedläggning, väljer man nog det senare, tyvärr.
Gunnar Engström, 2011-12-25
Besökare
Hörneå bys hemsida
www.becken.se